Hymer firade stora framgångar på årets cykelvasa med Amanda Bohlin som segrare balnd damerna och Hugo Forssell trea bland herrarna. Amanda bjuder här på sin väg från Sälen till Mora! Alla foton tagna av Johan Linhart. 
Vet att jag är i god form och är precis där jag vill vara i formen. Jag viste att jag hade en chans att vinna eller åtminstone vara på pallen 
Detta lopp är lite speciellt för en MTB-cyklist. De är inte tillräckligt teknisk för att kunna skaka av sig konkurrenter. Tidigare år har de varit en klunga hela vägen in i Mora och där det avslutas med en spurt. Jag är ingen spurtare och börja fundera på hur jag skulle kunna få de bästa förutsättningarna…
Startskottet gick och efter en km börja en 2km lång backe. Tilda Hylén tog ledningen direkt och försvann 
Väl på toppen hade de spruckit upp, Tilda först och sen var vi en grupp på fyra, jag, Terese Andersson, Karin Söderqvist, Caroline Licht och ytterligare en lucka bak på ca 6-7 tjejer. Jag styrde upp vår grupp så vi fick ett bra samarbete och försökte ha koll bakåt. Vi fick ihop gruppen riktigt bra och körde galet starkt 
alla gav allt och ville samma sak 
vid Smågan var vi i kapp Tilda som haka på vårat gäng.
Några km innan Evertsberg märkt jag att tjejerna började bli trötta. Jag kände mig fortfarande pigg och stark. Heja på tjejerna att hela tiden hålla tryck i pedalerna. Gänget bakom kunde snabbt komma ifatt.
Vid Evertsberg gick jag för spurtpriset och tog det. Tittade bak och såg att jag fick en liten lucka. Tänkte ”jag kör på och om de kommer ifatt gör dom det men jag övergör inget”, la mig på tröskel och tuggade på. Nästa gång jag titta bak var de borta 
.
Kände mig stark hela vägen och låg kring tröskeln. Vid 20 km började jag blir riktigtriktigt trött. Skrek på Ann-Sophie Stenshaga, Kent Stenshaga och Johan Nielsen som servade mig med energi längs med banan, “hur långt bak är dom!?” Jag viste att de var ett riktigt starkt gäng bakom den grupp jag lämnade och om de blir en stor klunga kan de lätt plocka in den tid jag hade. Nathalie Eklund, Hildegunn Hovdenak, Clara Lundmark, Antonia Gröndahl och Nellie Larsson var tjejer jag helst vill slippa spurta med 
Fick reda på vid Oxberg att jag hade 1 minut. Nästa uppdatering på tid bak var sista 15km. Då var jag gristrött och jag räkna ner varje km-skylt. De hade även behövt dra om vissa sträckor pga Hans och därmed blivit förlängd, 96 blev 98,5 km..det tog aldrig slut 
Var så trött att jag fatta inte att jag växla upp när jag skulle växla ner och förstod inte vad jag gjorde för fel 
Hade panik och var orolig hela vägen och de var inte förens jag hörde Ann-Sophie vid 1,5km kvar att ”vid 5km hade du 55sek”. Då förstod jag, jag tar nog de här. Vid 800m kvar knöt det sig i bröstet för jag insåg att jag kunde slappna av och rulla lugnt in i mål och vara den första (någonsin) att få kransen runt halsen på mållinjen.
Är mest överväldigad över all kärlek jag fick under och efter loppet. De har betytt mest och jag vet inte hur jag ska tacka för alla fina ord. Men TACK 