#TCRNo7

Jan Brugård Senaste nytt 28 augusti, 2019 | 0

Transcontinental race kan vara världens tuffaste cykellopp. I denna den sjunde upplagan deltog 2 hymeriter, Pontus Johansson och Katja Kircher, som båda antog utmaningen att ta sig från Svarta havet via Alperna till Frankrike och Atlantkusten. En tur på ca 4000 km beroende på ruttval.

Efter riktiga kämpainsatser så tog sig båda två i mål inom tidsgränsen, vilket långt ifrån alla gjorde. Pontus blev dessutom den bäst placerade svensken någonsin i loppet.

Under loppet så skrev Katja riktigt bra rapporter på Strava, som hon här kompletterat med bildtexter. Vill du få en liten känsla av slitet, pinan och inte minst prestationen, så är det här helt klart värt läsningen.

Dag 1

Distans: 303.5 km (totalt 303.5 km)
Höjdmeter: 3 367 m (totalt 3 367 m)
Antal QOM: 3 (3)

Under loppet var man tvungen att passera fyra kontroller och cykla sex förbestämda sträckor – parcours. Däremellan var det fritt ruttval. Start-parcours, som syns här, innehöll både asfalt, grus, sand och jord och skördade redan många punka-offer.

Tokvarmt, många höjdmeter, men det gick rätt bra ändå. Många punkade, men än så länge klarade jag mig. Tubeless äger. Bilisterna är fullständigt vansinniga. Vackert landskap, häst och vagn, men än så länge inga aggressiva hundar. Skönt. Hotell nu, lyxar till det, men svårt att motstå för 200 spänn.

På de mindre vägarna var det inte ovanligt att man transporterade varor med hjälp av häst och vagn.

Framme vid kontrollpunkt 1. Innan behövde man ta sig upp till Buzludzha-monumentet, som skymtar i bakgrunden och ser ut som ett flygande tefat som har landat på ett bergstopp. Tyvärr fanns det inte riktigt tid att iaktta skönheterna i mer detalj. Än så länge var kroppen ganska pigg och kläderna hyfsat rena.

Dag 2

Distans: 312.9 km (totalt 616.4 km)
Höjdmeter: 3 422 m (totalt 6 789 m)
Antal QOM: 2 (5)

Det var inte alltid bara asfalt som mötte en på de obligatoriska parcours-sträckorna. Det kändes väldigt skönt med robusta 32-mm-däck just då.

Återigen olidligt varmt och mååånga klättringar. Jobbigt med trafiken och de usla vägarna, min bakdel är helt sönderslagen. Omväxlande landskap. Hade tänkt sova under stjärnorna, men det ska tydligen regna inatt, därför blev det någon sorts busskuraktig sak längs med vägen.

En typisk vy av någon gatukorsning i någon ort någonstans i Bulgarien.

Jag valde en annan väg till Parcours 2 än de flesta – via Plovdiv. Gigantiska solrosfält fanns överallt i Bulgarien, men jag såg även några större solpanels-anläggningar. I Serbien verkade majs vara huvudgrödan.

Dag 3

Distans: 252.8 km (totalt 869.2 km)
Höjdmeter: 2 668 m (totalt 9 457 m)
Antal QOM: 4 (9)

En illa vald sovplats. Ännu inte tillräckligt trött för att sova när och var som helst. Utöver de ständigt förbipasserande lastbilarna kom även en hund och sniffade på mig. Utanför hängde notiser över vilka som hade dött i byn, vad jag kunde lista ut.

Sov urdåligt eller nästan ingenting alls, eftersom bulgariska lastbilar dånade förbi mitt lilla hus var och varannan minut. Gav och gick upp tidigare än tänkt och fick hela min samling äckliga hundar koncentrerade på denna dag. Skrek åt dem tills jag blev hes, det funkade i alla fall. Magen krånglade hela dagen, så att jag fick se toaletterna i varenda mack längs med sträckan. Sen gränsen och Parcours 2. Omänskligt. Förstår inte vitsen med att släpa en cykel uppför ett berg. Lyckades i alla fall köra ner det mesta. Ingen punka, men många andra bytte slang ideligen. Nerfarten mot CP2 var härlig. Unnade mig en omelett och nu motell i sällskap med två andra (125 och 187).

Nära till Serbien. Det betydde en viss nervositet över Parcours 2 som närmade sig samt att man skulle vara utan mobil data i ungefär två dygn. Och det är ju inte roligt!

Trött och sliten redan på tredje dagen. Det var varmt och rätt jobbigt att dra cykeln uppför stenkross. Turligt nog kom jag precis emellan två åskväder och blev inte särskilt blöt, och jag fick se härligheten i dagsljus. Andra tog sig an det hela i mörker och regn.

Dag 4

Distans: 280.4 km (totalt 1 194 km)
Höjdmeter: 1 019 m (totalt 10 476 m)
Antal QOM: 2 (11)

Det blev mycket glassätande särskilt i början. Favoriten, dock inte här i bild, blev snabbt ”King Chocolate Obsession” med mycket guldglitter på förpackningen.

Recovery ride – om det inte hade varit motvind hela dagen, om jag inte hade blivit trängd i diket flera gånger av lastbilar, om jag inte hade behövt cykla ståendes mer än hälften av tiden då en sönderslagen rumpa och serbiska vägytor inte går så bra ihop, och om det inte hade varit över 40 grader varmt. Kom inte alls så långt som jag hade velat.

En liten överraskning på vägen. Senare insåg jag att det låg många döda sköldpaddor i diket, tillsammans med hundar och andra djur, samt stora mängder skräp och sopor. Inte alltid bara en fröjd att cykla igenom, men vid det laget luktade jag nog inte mycket bättre.

Jag blev lite fundersam över detta bisarra mönstret i vägen, tills jag insåg att det var förbehandlingen av vägytan innan man la ny asfalt ovanpå. Då blev det lite trevligare att fortsätta cykla.

Dag 5

Distans: 324.8 km (totalt 1 474.4 km)
Höjdmeter: 294 m (totalt 10 770 m)
Antal QOM: 1 (12)

Utkanten av Belgrad. För att slippa de stora vägarna tog jag en utvisad cykelväg – som dock var mer en sorts stig längs med en sidoarm till Donau. Säkert inte den snabbaste vägen, men mycket intressant att få se på omgivningen.

En riktig skitdag. Hundar, för varmt, motvind jämnt (ändå inte så bra med helt platt rutt), stekande sol, ingen skog och ingen skugga. Fick köra ståendes i drygt 7 mil eftersom det gjorde för ont för att sitta. Kom på att jag hade Compeed med mig, funkade förvånansvärt bra. Äntligen Kroatien, direkt bättre vägar, folk som kan engelska, mindre stank av bilar, sopor, döda djur. Skönt. Galet mycket mygg, därför ingen bivy, men blev lite jagande och omplanering av rutten för att hitta något. Allt gör ont. Kan bara bli bättre imorgon.

Det kändes väldigt skönt att komma till Kroatien. Södra delen av Serbien var fin, men ju längre norrut jag kom, desto jobbigare blev det. I Kroatien blev luften och trafiken genast bättre, men under en glasspaus när jag ringde hem fick jag ändå mitt första sammanbrott med gråtattack.

Dag 6

Distans: 293.7 km (totalt 1 768.1 km)
Höjdmeter: 1 214 m (totalt 11 984 m)
Antal QOM: 1 (13)

Människor som följer våra små ”dots” på kartan kommer ut för att vinka och heja på. Dessa två mötte upp mig i Ptuj i Slovenien, och det var en riktig motivationshöjare. Efteråt blev det ännu en raid på Lidl, och det höjer alltid stämningen.

Mycket bättre känsla idag, finare natur, trevligare vägar, och tydligen är helt platt ändå inte så bra. Skönt med lite upp och ner. Tre länder, hade velat komma längre, så klart, men åska i kombination med ett erbjudande om att sova på en restaurang-terrass gjorde att moralen sviktade. Så går det när man inte har någon ryggrad, och jag kör säkert inte in det imorgon heller. Testade ett avsnitt av Drau-cykelvägen, superfint men för många korta asbranta backar för att komma någonvart. Just det, och i Ptuj hade jag två dotwatcher som kom och hejade. Det var toppen!

Vackert längs med floden Drau (eller Drava i Slovenien). Jag valde cykelrutten istället för den större landsvägen där. Mindre snabb, men så skönt att slippa en massa biltrafik och framför allt lastbilarna.

En by i Slovenien längs med Drau-cykelvägen.

Dag 7

Distans: 285.7 km (totalt 2 053.8 km)
Höjdmeter: 1 879 m (totalt 13 863 m)
Antal QOM: 0 (13)

Precis när det började regna kom jag till en restaurang i Österrike, där redan en cykelkollega (Urs Kutschera från Schweiz) satt och pratade med några gäster. Ägaren erbjöd oss att sova på terrassen, och det var toppen – tak över huvudet, toabesök och vatten innan vi la oss, och ström för att ladda prylarna. Det var en ständig kamp för mig att hålla telefonen och Wahoon laddade, eftersom de många stigningarna gjorde att det ofta inte gick i tillräckligt hög fart för att producera nog med ström. Jag har med mig hela lyx-kittet – bivacksäck, halv sovsäck, dunjacka och liggunderlag. Överdrivet, tycker vissa, men jag behövde aldrig frysa på natten, och det är mycket värt. Det hela väger ca. 1.6 kg sammanlagt – största problemet är kanske att det är lite skrymmande.

Kom iväg jättetidigt, men det är inte helt fränt att cykla bland lastbilar i regn och mörker. Några vidriga vägar, men för det mesta Drauradweg, och den är bara att rekommendera. Kanske inte snabbast, men så skönt att komma bort från trafiken. Dåligt tempo då mycket krångel med rutten, trafikljus, bommar etc. Men även det ihållande regnet ihop med grusvägar tvingade mig till stortvätt på en mack. Svårt att hitta sovplats efter en onödigt mödosam nerfart till Bruneck i mörkret, ”kraschade” till slut en camping.

Inte helt typiskt för denna dag – det spöregnade egentligen hela tiden, förutom någon timme mitt på dagen, då solen helt plötsligt tittade fram.

Drau-cykelvägen går delvis på grus och sand, vilket betydde att jag i det rådande regnvädret till slut hade grus och sand i princip överallt, till och med inne i kläderna. Jag stannade till på en mack, tog av allt och tvättade sanden ur allting. Sen var det bara att hoppa in i de blöta kläderna igen och fortsätta.

Dag 8

Distans: 161.8 km (totalt 2 215.6 km)
Höjdmeter: 1 879 m (totalt 17 596 m)
Antal QOM: 0 (13)

Uppe på Grödnerjoch, första passet på Parcours 3. Skorna är fortfarande blöta efter regnet dagen innan, men nu har solen kommit upp och börjar värma och torka kläderna. Egentligen hade jag velat sova inomhus, men hittade inget som gick att betala. Till slut råkade jag cykla förbi en camping, som jag gate-kraschade. I alla fall toa och vatten, och så blev det några timmars sömn där. Sex grader plus på morgonen när jag cyklade iväg upp mot Corvara.

Inte mycket till distans idag, men det var lite för många vertikala meter i vägen. Och den som tror att ”platån” på sista var platt tror fel. Kolla hastigheten, så fattar du. Kul att man får ta sig anTimmelsjoch med fräscha ben imorgon ?

Bytte bromsbelägg bak och alla körde om mig på sista uppför (efter hike-your-bike-sträckan). Tror att bromsen låg på lite hela tiden, men hoppas att det fixade sig i utförslöpan som jag tog när det nästan var mörkt, lite spooky. Mycket variation i temperaturen från iskyla på morgonen till fullständig överhettning på tredje klättringen. Lyckades även bränna sönder en flaska, tar bild imorgon.

Vyn bort från Dolomiterna mot väst. Mycket kvar till Atlantik.

Tröttheten börjar göra sig påmind. Det var dags att byta bromsbelägg, vilket jag gjorde framför ett underjordiskt garage i Bolzano, eftersom det strömmade ut lite svalare luft därifrån. Men så tryckte jag inte in kolvarna tillräckligt, vilket slutade med att jag gjorde över 2000 höjdmeter med bromsbelägg som låg på hela tiden. Istället för att kolla om något är fel cyklade och flåsade jag bara på. Svårt att tänka igenom saker och ting ordentligt när man är trött.

Dag 9

Distans: 234.4 km (totalt 2 450.0 km)
Höjdmeter: 3 835 m (totalt 20 981 m)
Antal QOM: 0 (13)

Efter passet på Timmelsjoch (Passo Rombo). Det var stängt pga snö ända till juni, och lite snö fanns kvar även när vi passerade.

Jo, varför inte cykla lite till, och då kan man passa på och klättra lite. Från Meran blev det ca 2400 höjdmeter i streck. Asjobbigt. Grät en skvätt längst upp, men vilken nedfart man fick på köpet ( förutom motlutet …). Annars det vanliga, cykla, äta, navigera. Och så CP3, strul med trackern, kolla bromsbelägg fram och lite småstrul. Samt en otrolig stjärnhimmel med vintergatan och allt i Engadin.

Confession time: Hur gör man livet onödigt hårt? Man kan göra som jag och inte trycka in kolvarna tillräckligt mycket vid byte av belägg i Bolzano. Då ligger bromsen på under typ 2000 hm tills man upptäcker det i Moos in Passeier. Nu vet jag i alla fall varför det kändes så galet segt igår.

Skönare att se vägen som man redan har cyklat uppför än det som fortfarande ligger framför en.

Nästan uppe på Timmelsjoch. Härligt väder och fin utsikt. Det var väldigt sällan under hela loppet att det var någon sorts normalt väder – antingen kokhett, iskallt, ösregn eller storm. Men just här var det riktigt bra.

Dag 10

Distans: 279.0 km (totalt 2 729.0 km)
Höjdmeter: 1 658 m (totalt 22 639 m)
Antal QOM: 0 (13)

Det var alltid fint att köra i skymning, speciellt på morgonen – inte minst för att det var mindre trafik.

Knäna var inte glada i morse, efter ca 7500 höjdmeter på två dagar. Kom knappt upp för minsta lilla kulle och fasar för Parcours 4 som utöver ändlösa klättringar kommer att bjuda på åskväder. Engadin och Lago di Como är enormt vackra. Komma ut ur Como i rusningstrafik var däremot helvetiskt. Extremt många byar på Po-slätten, det hindrar framkomligheten.

Börjar bli rejält sliten, det här är en helt annan liga än Northcape4000. Har ont överallt och är helt väck i skallen. Efter en mördarattack av myggen i Novara lyxade jag till det med Motel – 5-timmars-taxa.

Sjön vid St Moritz. Motvind längs med Maloja-dalen. Dalen är känd för vinden, som lockar surfare och seglare till sjön. Den hade ju kunnat blåsa åt andra hållet, men lätt ska det inte vara.

Kul dekoration i någon av hundratals byar på Po-slätten.

Dag 11

Distans: 242.9 km (totalt 2 971.9 km)
Höjdmeter: 3 396 m (totalt 26 035 m)
Antal QOM: 0 (13)

Det var väldigt surt med stängslet, och hade inte en annan cyklist tyckt att man verkligen inte ska köra in där hade jag gjort det direkt. Men så var det bara att bita ihop och ta sig an omledningen. Jag såg sedan bilder av ”danger of death”-zonen, som en annan kille hade tagit – ett litet stenras på typ 10 m, ingenting alls att bry sig om. Man måste välja rätt cyklist att lyssna på angående vägval!

Tidig start, tidigt slut. Tomt på vägarna på natten, det var bra. Helt fascinerande att jag överlevde Turin i rusningstrafik. Fick riktigt ont i någon konstig muskel i låret och köpte Ibuprofen. Hon sa att jag skulle ta det i samband med måltid. Tur det, hade blivit svårt annars. Det är ju måltid hela tiden. Första stigningen gick segt på grund av smärtorna, fick stanna tusen gånger. Men helt otroliga vyer. Viss frustration över en déviation på grund av ”risk of death”, som innebar omkring 200 hm extra. Speciellt eftersom risken i trafiken nog var betydligt större än den av ett litet stenras. Återstår att imorgon tackla Galibier ”and all the other shit”, som en brittisk medresenär uttryckte det.

Magiska vyer av Lac du Mont Cenis. Otroligt fin utsikt på denna klättring överlag.

En gammal borg nära Valloire. Där var det lätt att lockas av att stanna för att ta kort (eller ta det som alibi för att unna sig en paus).

Dag 12

Distans: 182.4 km (totalt 3 154.3 km)
Höjdmeter: 3 286 m (totalt 29 321 m)
Antal QOM: 0 (13)

Galibier – jag påbörjade klättringen i mörker, och det var mäktigt att se ljuset komma med tiden. Tyvärr blev det ett rejält åskväder på nerfarten – likadant med Alpe d’Huez direkt efter, så att jag blev genomblöt och kall.

Galibier före frukost, Alpe d’Huez till lunch och Villard Notre Dame till mellis – då blev jag rätt mätt på klättringar och tokbonkade på sista, både kroppsligt och mentalt. Temat för dagen var att det skulle spöregna på nerfarterna, så att man kände sig som en frusen, dränkt råtta när man äntligen var nere. Helt magiska vyer överallt, vilket kompenserade en del. Blev nästan frontalkrockad av en sportbil som körde om i kurvan när jag kom ner från Alpe d’Huez. En generös förbrukning av skyddsänglar räddade mig. Fick en gråtattack vid CP4. Svag moral, därför tidig läggdags, men jag hittade en härlig bivy-plats för att fira att det nu är slut med monsterklättringarna. Unnar mig en sovmorgon och sätter klockan på 4:30.

Uselt väder efter Galibier-passet. Jag stannade under ett litet tak och försökte dra på mig mina regnkläder och handskar med kalla, stela, blöta fingrar. Hackade tänder redan innan jag påbörjade nerfarten.

Villard Notre Dame. Här märks det hur mycket allting sitter i huvudet. Jag trodde att man skulle nå toppen i själva byn, men det visade sig vara först omkring 150 höjdmeter senare. Dessa 150 hm var nog de jobbigaste på hela loppet (nja, nästan). Själva klättringen bjöd på härliga vyer, men jag hade lite svårt att ta in dem just då.

Dag 13

Distans: 300.7 km (totalt 3 455.0 km)
Höjdmeter: 2 802 m (totalt 32 123 m)
Antal QOM: 0 (13)

Egen routing med Komoot kan ibland sluta med grus och onödiga ”genvägar” om man inte aktar sig och kollar in precis allt på streetview. Detta var ett sådant tillfälle.

Är Frankrike bortom bergen platt? Nej, det är det inte. Det är mycket vackert, men irriterande puckligt, extra irriterande när solen bränner ner som om det inte fanns någon morgondag. Var trött och sliten från start och körde kasst. Två kaffe hjälpte. Träffade sedan på Jerôme, en cyklist från trakten, han gjorde mig sällskap ett tag, då blev det genast lättare. Sedan astungt igen. 11,75 minuters sömn var nyttiga. Men allmänt är jag helt slutkörd nu och vill bara komma fram.

En annan cyklist började prata med mig och det hela slutade med att han gjorde mig sällskap i några mil och bjöd på kaffe. Mycket trevligt, och ett bra sätt att inte titta på tripmätaren ungefär femton gånger på kilometer.

Morgoncykling genom en fransk by. Aktiviteten var inte märkbart högre på dagen.

Dag 14

Distans: 274.5 km (totalt 3 729.5 km)
Höjdmeter: 1 316 m (totalt 33 439 m)
Antal QOM: 0 (13)

Ett riktigt lyckoträff till bivackplats, som jag i detta fall delade med en tysk medcyklist. En offentlig toa som var välstädad. Rinnande vatten, toalett och tak över huvudet. Mer behövs inte för att bli glad.

Börjar tröttna rejält på det hela. Hade ingen mat på morgonen och det dröjde tills jag äntligen hittade ett café. Från kl 10 ungefär blåste det en styv motvind hela dagen, delvis så pass att jag höll på att flyga av cykeln, och att jag inte kom över 13 kmh trampandes i nedförsbacke. Tillbringade halva dagen med att fylla på bakdäcket som hade ett hål som inte riktigt tätade, tills jag äntligen bytte till slang. När jag efter evigheter hittade en mack bad jag om att få tvätta händerna. De sa nej. Det fanns inget vatten! Ville sedan till en Campingplats i Tour, den fanns dock inte. Träffade istället en kollega, vi körde ett tag till och sover nu i en offentlig toalett. Mysigt.

Det fanns ju randonneurs på en mycket längre sträcka en så!

Dag 15

Distans: 270.7 km (totalt 4 000.2 km)
Höjdmeter: 2 239 m (totalt 35 678 m)
Antal QOM: 2 (15)

En fransyska letade efter mig och hittade mig precis när jag hade kommit krypandes ur ett fält där jag hade tagit en tupplur på 15 minuter. Man ser fortfarande avtrycken efter halmstrån på min arm. Hon bjöd på kaffe och snack – som sagt, väldigt upplyftande.

Inte sista dagen, huvudsakligen tack vare stormen, skulle jag vilja påstå. Den sänkte snittfarten avsevärt och knäckte en mentalt. Jobbiga uppförsbackar följd av trampande nedåt i dånande, vinande blåst, då man krampaktigt håller i styret för att inte hamna i diket är något tärande på dag 15. Återigen inte en platt centimeter. Pust och stön.

Tog en tupplur två gånger när jag började nicka till inte bara uppför utan även i full (så gott det gick) fart nerför. Det hjälpte massor. Träffade Carole, en fransk tjej som följer loppet. Hon hängde på en bit och bjöd på kaffe. Hade jag vetat att det är sjukt svårt att hitta mataffärer här hade jag nog dragit en baguette ur automaten. Det blev bivy igen, den här gången på en idrottsplats. Ca 13 mil kvar.

Hade jag fattat redan då hur länge det skulle dröja till jag skulle hitta en affär, så hade jag lätt dragit en baguette eller två ur baguette-automaten.

Om jag bara hade orkat titta lite mer på hus och inte bara efter skyltar med ”intermarché”, så hade jag sett hur fint det faktiskt är i Bretagne.

Dag 16

Distans: 134.6 km (totalt 4 134.8 km)
Höjdmeter: 1 251 m (totalt 36 929 m)
Antal QOM: 0 (15)

De sista kilometrarna leder över en bro in till Brest. Här höll jag på att krascha, då jag fipplade med telefonen och missade att bron har både halvöppna och helt massiva staket på sidorna. I den rådande sidvinden kastades jag åt sidan lite otippat när jag kom till första halvöppna. Det hade varit en värdig avslutning för loppet att braka in i trottoaren så där 3 km före målet.

Äntligen framme. Helt ofattbart. Så klart motvind idag också, men sista Parcours var fin. På vägen dit somnade jag återigen flera gånger på cykeln. Satte mig på en kantsten, la huvudet på armarna och somnade i samma sekund. Vidare efter ett tag, hittade kaffe, och sedan gick sista biten bra. I alla fall kom jag in innan målet stängde.

Facit: Det var för hårt för mig och jag fattar inte riktigt poängen. Ska absolut inte göra om det. Framöver blir det cykling med fokus på nöje istället för tortyr och självplågeri. Bättre att ha det bra än att vara låtsas-tuff. Nu vill jag bara hem och krama alla.

Stort stort tack alla ni som följde och kommenterade. Ni anar inte hur mycket det hjälper. Hoppas vi ses snart. Ni är underbara. ????????????????

#TCRNo7

#TCRNo7

Dag 1

Dag 2

Dag 3

Dag 4

Dag 5

Dag 6

Dag 7

Dag 8

Dag 9

Dag 10

Dag 11

Dag 12

Dag 13

Dag 14

Dag 15

Dag 16

Lämna ett svar Avbryt svar

Policies

Arkiv

Priser

CK Hymer